Så där ja nu e jag äntligen igång igen efter mkt om och men. Minns inte ens riktigt vad som var mitt senaste inlägg men strunt i samma, här kommer lite tankar å dylikt jag haft i flera veckor. hoppas jag får med allt nu bara så jag inte missar en massa smaskiga detaljer om mitt liv "host"

Jag e sjuk som en gris med svininfluensan!!
Har inte rikigt haft någon tid att känna efter eller ens anta att jag e så pass dålig som jag e?? Sjukt men har 2 väldigt små barn å tänka på som behöver ens hjälp 25h om dygnet 8 dagar i veckan så NÄR ska man ha tid och känna sig dålig??

Min sjukdom har 3 vackra namn:
Diffus toxis struma
Basedows sjukdom
Graves sjudom

Symtomen:

*Nervositet, oro, rastlöshet
*Sömnsvårigheter
*Skakande händer
*Hjärtklappning, snabb regelbunden puls el. snabb oregelbunden puls, förmaksflimmer
*Värmekänsla, svårighet att uthärda värme, svettningstendenser(Thank u GOD for DEO)
*Varm och fuktig hud
*Viktminskning trots ökad aptit (no problemo)
*Uttalad trötthetskänsla
*Muskelsmärtor och muskeltrötthet
*Rensning åt söder ofta *host*
*Menstruationsstörningar

Så varsegoda där har ni, ALLT på denna lista har jag, läkarna var nog nervösa när jag kom in på kontroll, såg så ut på deras ansikten, som att jag bara skulle trilla ihop å dö(?)
Men här e JA å stanna på denna jord har jag tänkt göra läääääääääääänge till, ska ju bli 119 år sa jag till min mami när jag var en 4 år =) så sagt å gjort så blir ni inte av med mig så lätt *elakt skratt*

När jag var 1år fick jag tyfus och i praktiken så var jag död när min far sprang in med mig på ett sjukhus i Santiago chile (el snarare de ENDA sjukhuset på den tiden).
Blev räddad av en tysk nazistläkare som ville ha in den "ariska" rasen i sydamerika å blev så jäkla nöjd när han såg att min far var blond å blåögd likaså jag, el gröna ögon iaf.
Pappa sa "jag skiter i hur många jag måste k****a bara du räddar mitt barn"
sagt och gjort nazisten räddade mitt liv med alla de möjliga dropp å slangar å mediciner å fick igån mitt lilla hjärta. Dock fick jag börja om från början, blev som en bebis på nytt, gå, prata, äta etc.
När jag var 9år knäppte jag min hjälm lite haffigt och föll av min cykel i en BRANT backe ute i Hede som såklart var fint klädd i gigantiska stenar å grus! Typiskt!
Jag försökte hålla jämna steg med min syrra och min moster men de slutade med att jag SMALL i en stor sten så hela cykeln blev platt och jag flög över styret, landade på en stor sten med huvudet före (notera huvudet, ej hjälm) Fick cykel å sten över mig samtidigt som jag rullade ner för backen tills jag till slut stannade upp, min arm värkte mitt huvud höll på att explodera å kändes tungt, jag såg knappt någonting, skriker efter min moster att stanna! Hon kommer tillbaka och säger att vi måste till ett sjukhus, då hon bara kunde spanska går/haltar jag till närmaste hus, kanske 1 km? kändes då som det iaf, knackar på dörren och säger att jag vill hem till min mamma och pappa som bor på Hedevägen ** . Kvinnan sätter en plastpåse på dynan i sin gamla äckliga hundluktande volvo och kör HEM mig, alltså inte till sjukhuset utan HEM. Jag hade då redan berättat att mamma och pappa inte e hemma och att dom kommer om ca en halvtimme, hon åker...
Där sitter jag med min moster som grinar, inte jag, har förbaskat ont i armen bara, tar ett par lånkalsonger, röda om jag minns rätt(?) och mina, knyter den själv som en mitella runt min vänstra hand, tittar mig i spegeln och ser en äppelstor sten ingrävd i min skalle, blodet e så tjockt, därav jag inte ser, min vita t-shirt med gula prickar e förstörd av allt blod!! Min favorit!
Mamma kommer innaför dörren efter ca en halvtimme, det första jag säger till henne "snälla mamma gråt inte men jag måste till sjukhuset"
Fy fan där hade man behövt en mobil....
Kommer dit å läkarna tittar på mig med STORA ögon, tar min hand, knäcker tillbaka den på plats, bruten!
klipper upp min "mitella" och min favorittröja, jag frågar mamma där på britsen om hon kan laga den med en dragkedja där dom klippte den?? Hon nickade.
Känner 5 stick i hakan, känner lika många om inte fler i pannområdet, hör en massa "klonkande" i en skål bredvid mig, dom håller på och tar ur stenar ur min skalle, den sista stenen lät mest och dom var snabba som tusan och sy igen i pannan, då samtidigt börjar jag kolossalblöda i käken som även den fick knäckas tillbaka på plats innan dom kunde börja sy igen såret.
Notera att dom bedövade käken först, sen pannan, dom syr i pannan först sen käken, hade jag någon bedövning kvar tror ni, Nej! 9 år ligger och känner hur varje stygn går igenom skinnet "bara några kvar säger läkaren" SÄKERT var säkert en 10 stygn till. Jag e gipsad och bandagerad och klar för sängen, min mamma stannar med mig på sjukhuset.
På natten sticker det till i huvudet och jag tar tag i en tråd med höger hand, på slutet finns det en u-nål... läkaren glömde kvar både nål och tråd när dom började sy i käken, nålen gömde sig i mitt hår...


19 år, ramlar av cykel återigen i en backe, denna gång asfalt, slår i huvudet, skrapar upp precis hela ryggen på höger sida samt arm och ben, har minimala ärr kvar. Fick en kraftig hjärnskakning.

24år föder min lilla tös, får ett hematom efter förlossningen som inte tas på allvar till en början "gnällig förstföderska" klassas jag som, el så upplevde jag det.
i 6h håller dom på och ger mig morfin som gör att smärtan försvinner men kommer tillbaka starkare än förra gången när morfinet släpper, IDIOTER JAG BLÖDER INIFRÅN!!
Micke SKRIKER åt dom att nu får dom fan ta och göra något!! En läkare kallas in, tittar på mig och frågar barnmorskorna vad dom håller på med? In på operation med henne NU!
Jag tittar på min gubbe och ber han ta hand om vårat nyfödda barn för jag trodde att jag aldrig skulle få se dom igen..
10 min senare tar läkaren på mig en syrgasmask tittar på mig och säger "snart är allting över Elsie, Sov nu" Pang* Minns ingenting förrens jag vaknar på uppvaket, ARG som ett bi vill jag upp till min man och bebis, utskriven inom 5 min!
Visade sig att jag tappat 2 liter blod, man får tappa 1 tror jag sen e man nog ganska körd(?)

Sen svininfluensan när våran son var en månad gammal, 6 november 2009, Fy glömmer jag aldrig.. 41 graders feber å ilkörde in till falun med min Thim, när vi var inne där föll jag ihop av utmattning i sängen.
Massa febernedsättande på oss bägge och 45 000 olika viktkoller på Thim så han fick i sig någon mat. Hemma efter 5-6 dagar.

Sist men inte minst denna SKIT strums helvete som jag då kallar den!! Ett år till och jag hade när som helst kunnat fått en hjärtattack! Fatta då e jag bara 29 år!!
Tackar läkaren som noterade detta med mitt liv, det var Thim han skulle undersöka men det blev jag som hamnade i rampljuset.
Nu fixar jag det här hur slut i huvudet jag än e!
Och nu kan jag bara hoppas att jag är en av de 50% som blir friska på enbart medicin... Hoppas....

Nej nu e det sen kväll kl slog precis om till 00:02 så nu ska jag gå ner i min superduper svala källare och mysa med min Thimmis, pappa får glädjen av och mysa med våran lilla Emilia <3 de har han gjort länge.. Men snart kan vi sova tillsammans alla 4, för Thim har börjat sova lite bättre.
Jag sa ju det till er, SNART får jag sova, snart får jag sova mer än 3 h per natt...
nu sover jag iaf en 5-6h i sträck ;)

G´natt